Alla vet att jag gav dig mitt liv.
Alla vet vad jag känner för dig.
Det gör så ont i mig, att tänka på hur du behandlar mig när du håller på som du gör.
Du öppnar, du stänger. Du öppnar och du stänger.
Jag önskar, med hela mitt liv, att det inte var så.
Jag har vägrat att inse det flera gånger, för jag
vill inte förstå att vi inte hör ihop.
Men jag är bara dum.

Du säger att du vill igen, men du har inte visat något.
Ingenting.
Hur mycket är det då värt ?
Hur mycket kan du då vilja det ?
Hur mycket ?

Du tjatar om svartsjukan och att jag aldrig kommer kunna lita på dig.
Sluta tjata, det är bara ditt fel och ingen annans.
Och vadå att alla andra säger att det inte skulle funka, det är inte
''alla andra'' som ska vara tillsammans med oss.
Det är en sak mellan dig och mig.
När jag berättade att jag tagit bort dig från min telefon och facebook
kändes det som att det inte spelade någon roll för dig.
Och det gör ont i mig.
Jag känner mig som en idiot.
Jag känner mig lurad.
Jag känner mig ledsen.
Jag känner mig ensam.